The Thingeling

Här är ialla fall en av dem.

-----------------------

Hela hon var perfekt,det jag älskade mest var hennes leende trots att det dog många gånger när hon försökte vara glad fast hon egentligen inte var glad alls. Hon utstrålade sån glädje att hon var själva solen. Hennes bruna hår la sig alltid perfekt och i hennes mörka ögon kunde man se glittrande diamanter. Jag kan inte tro att hon är borta. Hon var den hon alltid hade varit sista gången jag såg henne, min allra bästa vän. Jag visste hur ont hon hade innombords, men hur hon lyckades dölja allting genom att le lite med läpparna och ögonen, det förstod jag aldrig.

Jag visste att hon mådde dåligt, både hemma och skolan. Jag visste hela tiden att något var på gång men jag ville inte se verkligheten. Jag ville inte se min bästa vän må så dåligt. Jag ville inte inse vad som verkligen hände. Blunda för verkligenheten var något jag var bra på och det gjorde jag väldigt ofta.

När hon skrattade på riktigt var livet underbart, det värmer alltid extra i hjärtat att få se en vän som mår dåligt skratta. Som när man stoppar sina fötter i ett varmt fotbad efter att ha varit ute och fryst hela dagen. Jag tittade ofta på henne när hon var glad, försökte memorera bilden av henne när hon såg ut att vara riktigt lycklig. Jag visste aldrig när hon skulle skratta äkta igen, dagar, veckor, månader? eller som nu aldrig mer.

Jag förstod aldrig varför hon valde att bli vän med mig. Jag var ju bara jag, vad har jag som ingen annan har? "allt" svarade Sanna alltid. Ja, hon var väligt dålig på att prata om djupa saker. Det var därför hon alltid skrev sms när hon ville prata om sina känslor. Hon var en väldigt  vacker person, både på insidan och utsidan. hon var en person som alla älskade. Man kunde prata om allt med henne.  Hon var så djup när hon pratade om andra än om sig själv. Jag antog att det var väldigt svårt för henne att öppna sig för andra.

Alla myskvällar vi hade hon och jag, bara vi två tillsammans, som vänner, bästa vänner. Hon fick mig alltid att skratta och när hon var ledsen och grät fick jag henne att skratta. Då var det på riktigt. Det visste jag, jag såg det i hennes ögon, jag var den enda som kunde se sanningen och jag visste att hon var sig själv när hon var med mig. Jag såg att hennes tankar var på andra platser och jag undrade alltid vad hon tänkte på. Jag hoppades att hon någon gång skulle vilja berätta det för mig.

jag kommer så tydligt ihåg nätterna vi tillbringande tillsammans. Hur Sanna satte sig skrikande upp eller de nätter jag vaknade av att hon sparkade och slog vilt omkring sig. Jag lyckades väcka henne ur dessa drömmar och ligga och hålla om henne och stryka henne över håret och säga att allt skulle bli bra. Det blev det aldrig.

Jag kommer aldrig glömma den kvällen, jag låg som vanligt och höll om henne när hon viskade orden som fick det att isa sig i min mage. "Jag orkar inte mer".

-------------------------

Här var jag osäker på om jag skulle fortsätta och i så fall hur.  här kommer i alla fall en liten fortsättning.

-------------------------

Veckan efter befann jag mig på hennes begravning. Hon låg där i kistan och såg ut som när hon sov fast med ett lugn över hennes ansikte. Äntligen får hon frid. Av respekt mot Sanna och hennes familj kommer jag inte avslöja hur hon tog sitt liv. Men jag kommer aldrig att glömma henne och jag önskar att jag sa det jag alltid velat säga till henne. "Jag älskar dig"