The Thingeling

Här är ialla fall en av dem.

-----------------------

Hela hon var perfekt,det jag älskade mest var hennes leende trots att det dog många gånger när hon försökte vara glad fast hon egentligen inte var glad alls. Hon utstrålade sån glädje att hon var själva solen. Hennes bruna hår la sig alltid perfekt och i hennes mörka ögon kunde man se glittrande diamanter. Jag kan inte tro att hon är borta. Hon var den hon alltid hade varit sista gången jag såg henne, min allra bästa vän. Jag visste hur ont hon hade innombords, men hur hon lyckades dölja allting genom att le lite med läpparna och ögonen, det förstod jag aldrig.

Jag visste att hon mådde dåligt, både hemma och skolan. Jag visste hela tiden att något var på gång men jag ville inte se verkligheten. Jag ville inte se min bästa vän må så dåligt. Jag ville inte inse vad som verkligen hände. Blunda för verkligenheten var något jag var bra på och det gjorde jag väldigt ofta.

När hon skrattade på riktigt var livet underbart, det värmer alltid extra i hjärtat att få se en vän som mår dåligt skratta. Som när man stoppar sina fötter i ett varmt fotbad efter att ha varit ute och fryst hela dagen. Jag tittade ofta på henne när hon var glad, försökte memorera bilden av henne när hon såg ut att vara riktigt lycklig. Jag visste aldrig när hon skulle skratta äkta igen, dagar, veckor, månader? eller som nu aldrig mer.

Jag förstod aldrig varför hon valde att bli vän med mig. Jag var ju bara jag, vad har jag som ingen annan har? "allt" svarade Sanna alltid. Ja, hon var väligt dålig på att prata om djupa saker. Det var därför hon alltid skrev sms när hon ville prata om sina känslor. Hon var en väldigt  vacker person, både på insidan och utsidan. hon var en person som alla älskade. Man kunde prata om allt med henne.  Hon var så djup när hon pratade om andra än om sig själv. Jag antog att det var väldigt svårt för henne att öppna sig för andra.

Alla myskvällar vi hade hon och jag, bara vi två tillsammans, som vänner, bästa vänner. Hon fick mig alltid att skratta och när hon var ledsen och grät fick jag henne att skratta. Då var det på riktigt. Det visste jag, jag såg det i hennes ögon, jag var den enda som kunde se sanningen och jag visste att hon var sig själv när hon var med mig. Jag såg att hennes tankar var på andra platser och jag undrade alltid vad hon tänkte på. Jag hoppades att hon någon gång skulle vilja berätta det för mig.

jag kommer så tydligt ihåg nätterna vi tillbringande tillsammans. Hur Sanna satte sig skrikande upp eller de nätter jag vaknade av att hon sparkade och slog vilt omkring sig. Jag lyckades väcka henne ur dessa drömmar och ligga och hålla om henne och stryka henne över håret och säga att allt skulle bli bra. Det blev det aldrig.

Jag kommer aldrig glömma den kvällen, jag låg som vanligt och höll om henne när hon viskade orden som fick det att isa sig i min mage. "Jag orkar inte mer".

-------------------------

Här var jag osäker på om jag skulle fortsätta och i så fall hur.  här kommer i alla fall en liten fortsättning.

-------------------------

Veckan efter befann jag mig på hennes begravning. Hon låg där i kistan och såg ut som när hon sov fast med ett lugn över hennes ansikte. Äntligen får hon frid. Av respekt mot Sanna och hennes familj kommer jag inte avslöja hur hon tog sitt liv. Men jag kommer aldrig att glömma henne och jag önskar att jag sa det jag alltid velat säga till henne. "Jag älskar dig"

Klockan till skolan ringer och eleverna börjar dra sig in i skolan. Hon stannar kvar utanför och går sist in bakom honom. Hans namn är Samuel men kallas Sam. Hon går så nära honom som möjligt. Han vänder in i ett av klassrummen hon följer efter och ställer sig längst bak.

Efter skolan går han hem till sin kompis Joel och de tillbringar resten av kvällen med att spela. När klockan blir för mycket går Sam hem. Han kommer in i sin tomma lägenhet låser dörren och går in i sovrummet. Där står han först bara och ser sig omkring. Där är deras dubbelsäng, överkastet som de valde ut tillsammans när de råkat köra vilse.

Bebis kläderna hänger fortfarande på sina små galgar på garderobsdörren. Han går fram och drar handen över dem sedan går han fram till nattbordet och lyfter upp fotografiet av henne. Han hade tagit fotot en varm höstdag vid stranden och vinden leker i hennes blonda hår. Hon ler stort mot honom och hennes ögon har samma färg som havet.

Det var samma dag som hon berättat att de skulle få en bebis. Han hade blivit så lycklig och sagt till henne att de måste fira detta med en glass och promenad på stranden. Hon tyckte han hade varit galen men dagen hade varit helt underbar och de hade haft en trevlig dag som avslutats med en middag på strandrestaurangen.

Han suckar och ställer ner hennes foto och går ut och lägger sig i soffan i vardagsrummet, Han har sovit där de senaste veckorna. Han kan inte förmå sig att lägga sig i deras säng. Inte än. Han saknar henne för mycket.

Hon står bredvid soffan och tittar på honom. Hon önska att han bara kunde se henne. Att han kunde förstå att de inte var hans fel. Att det var lastbilen som hade kommit i för hög fart. Den kunde inte bromsa och hade kört rakt in i deras bil, passagerar sidan hade krossats och hon hade avlidit direkt han hade hamnat på sjukhus men klarat sig. Hon vill bara att han ska vara glad igen och inte gråta mer. Hon var fyra år äldre och hade fast inkomst och de skulle klara sig bra på den. Efter hennes död hade han fått hennes försäkringspengar, Hon hade gjort en livförsäkring på sig och hade skrivit att om något hände hennne skulle han få pengarna. Han hade inte rört dem.

Hon vill bara att han ska sluta klandra sig själv. Han hade valt den längsta vägen att komme hem men det var för att de skulle få vara ute och köra tillsammans länge och bara umgås. Det var inte hans fel. Hon försöker stryka han över kinden.

Tänk om han visste att det inte var hans fel.

"Okej kanske inte bästa storyn kommer säkert läsa igen den och ändra den men kom gärna med kommentarer utan kritik kan man inte bli bättre ^^"

Det är lilla Eveline och lilla Esper som nyfiket tittar på de nya husbondsfolket.

Det har inte bott husbondsfolk i huset på många herrans år. Och lilla Eveline och Lilla Esper har aldrig sett husbondsfolk. Deras far Epsylon har sagt till dem att de absolut inte får bli upptäckta.

Eveline och Esper är bara sisådär 300 år så de måste ändå lyssna på sin pappa. Men hur ska man kunna låta bli att smyga fram till det där fönstret och titta på husbondsfolket medans de håller på där inne med massa lådor.

Eveline, Esper och Epsylon är hustomtar. Och bor på en lite gård som nu har fått husbondsfolk villket Tomtarna tycker är väldigt spännande.

Detta är första delen av min första Fantasy berättelse inte så lång men har massa idéer för den.

Ni får gärna komma med kritik ^^